Jag har funderat på en sak. Varför har vi vuxna så svårt att låta barn få leka på deras egna villkor? Varför måste vi gå in och styra, bedöma, berömma eller rent av tillrättavisa barn i deras lek?
Först och främst måste vi ställa oss frågan- Varför leker barn?
Varför börjar t.ex. några barn spelar fotboll ute på gården? Är det för att vinna eller är det för att det är roligt? Om vi tror på det senare, varför måste vi då ofta göra deras lek till en tävling? Varför är det viktigt för oss att ett barn får höra att den gjort något bra, att den passade rätt, att den räddade snyggt, att den vunnit matchen i en lek den från första början initierade för att den tyckte var roligt?
När barn t.ex. spelar fotboll spelar de oftast för att det är kul. Inte för att vi vuxna ska berömma eller bedöma dem. Inte för att vuxna ska säga till dem hur de ska göra för att göra det bättre och inte för att vuxna säger att de som gör flest mål vinner matchen. De spelar för att det är kul.
Vi berömmer och värderar hela tiden. Och vi gör det i god tro såklart. Men det behövs inte alltid. Det är inte alltid så att barnet vill bli bedömt för sin prestation. I synnerlighet inte när hen leker.
När det kommer till idrott så är det helt plötsligt legitimt att både bedöma prestationen och berömma barnets beteende. Vi berömmer visserligen när barn ritar också (även om det nu kommit upp på tapeten att man inte alltid måste bekräfta barnet genom att värdera prestationen) men vi berömmer inte och bedömer inte barnet i samma utsträckning när de leker i skogen, bygger med lego eller när de leker med sina leksaker. Varför inte? Kanske för att barnet inte leker för att få uppskattning.
Hur många av er har hört föräldrar säga ”Bra ritat, försök att dra strecken liten närmare varandra nästa gång och få den gula färgen innanför cirkeln så blir det toppen” till sitt barn när det sitter och ritar? Eller vem har hört föräldrarna som säger ”Bra byggt, om du bygger lego:t lite högre så kommer ditt torn vara högst!” till sitt barn som bygger lego?
Rita, bygga lego eller sparka boll. Barn gör dessa aktiviteter för att de tycker det är roligt. Inte för att bli bedömda eller höra hur bra de är. Om ett barn börjar spela fotboll i en fotbollsförening är det knappast för att den har en längtan efter att bli bedömd. Troligare för att den tycker det är kul och vill göra det oftare eller tillsammans med lagkamrater.
Att få leka något och äga den leken själv utan vuxna krav eller omdömen är få barn av idag förunnat. Och vi som vuxna har ett ansvar att låta dem få fortsätta äga leken, den känslan, den glädjen, i att tycka det är roligt. Så fort de börja bedömas för det de gör övergår glädjen och spontaniteten till något annat. Krav och en vilja att uppfylla någon annans önskemål hamnar överst på listan. Självförtroende och kanske framförallt självkänslan förändras och ofta inte till det bättre.
- Men vi tävlade alltid när vi var små. Att vinna och förlora är något man måste lära sig och ingen av oss kom till någon skada.
Nä vi kom inte till skada. Inte du och jag kanske. Inte vi som fortsatte vara duktiga i den idrott vi höll på med. De kompisarna som aldrig tillhörde den där skaran som var bäst, de som slutade tidigt för att glädjen i att utöva sin idrott övergick till krav som inte gick att uppfylla. Har vi hört rösterna från alla dem?
Och ja vi överlevde. Precis som de som överlevde när man fick aga sina barn, de som överlevde när det var okej att kalla dem neger eller de som överlevde trots att de hela sin uppväxt fick höra att det inte var okej att tycka om en människa av samma kön. Men det finns de barn som garanterat fick sina törnar av detta. Det finns de som fick ta smällen. Kanske inte du eller jag.
- Men vi plockar bort tävlingsmomentet. Barnen behöver få tävla. De blir förvirrade annars när vi inte får säga vad det står. De måste få räkna målen.
Tävlingsmomentet finns i allra högsta grad kvar. Under matchen tävla de hela tiden. De vill vinna och klart många av barnen räknar målen. Låt dem göra det. I stridens hetta är det viktigt. Men i efterhand, när matchen är slut. Är det viktigt vem som vann? Som vuxen behöver vi inte spä på det med frågor om vem som vann, hur många mål hen gjorde, klistra tabeller på väggarna, använda scoreboards som räknar. Om syftet är att ha kul behöver vi varken tillkännage vinnare eller förlorare.
- Men barn behöver få tävla. Tar vi bort det så får de det svårt senare i livet.
Ja och tävlar gör de. Hela tiden. Om allt. Min son går i årskurs 2. Han berättar att han är andra snabbast i klassen. Han är sjunde snabbast på att klä på sig ytterkläderna och skorna, han är typ femte bäst i klassen på matte, han är tredje bäst på fotboll. Barnen har stenkoll.. Allt mäts, allt bedöms, allt är en prestation, allt är en tävling. Det finns nog ingen risk att tävlingsmoment försvinner från barnen.
Men varifrån kommer denna tävlingsinstinkt ifrån? Är den medfödd? Eller är den konstruerad av samhället? Jag och min fyraåriga dotter kollade på TV häromkvällen. Slog på SVT och Idol. – Vad är det? frågade hon. - Man tävlar i vem som sjunger bäst, svarade jag. Vi slog över till Mästerkocken. – Vad är det? frågade hon. - En tävling i vem som lagar bäst mat, svarade jag. Bläddrade över till 5:an och Biggest Looser. – Vad är det? frågade hon. - En tävling i vem som går ner mest i vikt. Slog över till en gammal repris av Expedition Robinson på TV4. –Vad är det? Frågade hon. - En tävling i vem som kan klara sig längst på en öde ö svarade jag. De lär sig redan från tidiga barnsben vad tävling är.
- Men att åka på en cup och inte ens kora någon vinnare. Då försvinner ju hela meningen med cupspel?
Att t.ex. åka på en cup ger så otroligt mycket. Sova över i ett klassrum tillsammans, springa runt och leka mellan matcherna, ibland gå på discon på kvällen, äta snacks i tid och otid, gå på sightseeing, måltider tillsammans, möta nya lag en aldrig tidigare hört talas om. Behöver man verkligen kora en vinnare för att cupen ska kännas meningsfull? Eller är en cup fullt med upplevelser och minnen? Hur många barn vill vi ska åka hem som vinnare och hur många barn vill vi ska åka hem som förlorare? För sist jag kollade vann bara ett enda lag.
- Men vi curlar ungarna. De ska inte få räkna resultat eller vinna eller förlora. Hur ska de över huvud taget lära sig att förlora? Barn behöver lära sig att förlora.
What? Vem behöver lära sig att förlora? Har ni tänkt på att de som är de riktigt dåliga förlorarna, de som gråter, svär, kastar klubban när de förlorar är de som enbart spelar för att vinna. De som någonstans på vägen tappat ägandet av sin lek. De som lärt sig vikten av att framställas bra hos de vuxna och som är så fokuserade på en vinst att allt annat är otänkbart. De som redan lärt sig att vinna är viktigast. Om några skulle behöva lära sig att förlora så är det väl de? De barn som vi vuxna skapat i och med vårt bedömande i deras lek. Hade de kunnat leka utan våra krav, hade de då också kunnat förlora? De barn som spelar för att det är kul, de som inte fokuserar på att vinna eller förlora, för dem spelar det ingen roll om de vinner eller förlorar. De behöver inte lära sig att förlora. De kan det redan och de kan framförallt hantera det.
- Jag tycker ändå det är överdrivet alltihopa. Det har gått för långt och andra hållet. Vad är det värsta som kan hända med att de vinner? Att barnen tyckte det är roligt att vinna? Att de får smak på det? Eller att de förlorar? Att de blir sura? Att de inte vann någon medalj?
Varför är det så viktigt för vissa vuxna, i synnerlighet ledare och föräldrar till barn som idrottar, att fokusera på resultat och prestation? Vad vinner man egentligen på det? Matchen möjligtvis. Men vad riskerar man att förlora? Mer än barnens självkänsla och kärlek till idrotten? Jo att de kanske rent av slutar spela för tidigt för att det helt enkelt inte är lika roligt längre.
Svenska fotbollsförbundet har redogjort för studier och det går att se svart på vitt. Barn som är födda andra halvan av året tenderar till att sluta tidigare än barn som är födda den första halvan av året. De sållas bort då de inte är lika bra som de äldre kamraterna. I de unga åren kan det skilja oerhört mycket på ett barn född i januari och ett barn född i december. När känslan är att en inte är tillräckligt bra eller ens prestation bedöms i vinster och förluster så tycker en inte längre det är roligt och en slutar. Man har bland annat tittat på svenska landslagets trupper under VM och EM under 2000-talet och kunde konstatera att få eller rent av ingen spelare i truppen var född på andra halvan av året. Detta är ett stort problem som vi måste bli medvetna om.
Barn sållas bort alldeles för tidigt. Inte av andra utan av sig själva- över känslan att inte duga/vara tillräckligt bra. När man är barn ska man tycka att det är roligt. Inget annat! Som det är nu så tappar föreningar så pass många barn under resan 7-15 år att det mer handlar om att behålla den skaran ungdomar man har i laget vid 18 år än att man kan börja tänka i termer som satsning.
Det är ett nytt tänk. Och det är svårt at ta in, att acceptera, särskilt för oss vuxna. Vi som växt upp med att vinna och förlora. Men försök att se vinsterna i det. Barn som håller på med sin idrott längre, barn som bygger självkänsla att stå på, att de duger för dem de är, inte för vad de presterar.
- Men nånstans handlar det ändå till sist om att prestera, om att vinna. När de når senioråldern måste vi ändå kunna matcha det bästa möjliga laget, annars vore idrott meningslöst.
Ja det är sant. Och när de når senioråldern vill vi ha så många spelare som möjligt i vårt lag. Det finns ett annat land som redan anammat detta system inom just fotbollen i ett antal år nu med att inte fokusera på resultat och vinster. Landet heter Belgien och rankas som ett av världens bästa fotbollslag just nu. Där dräller det av unga fotbollstalanger. Och det är ju egentligen ganska logiskt. Får du fler barn till att spela längre så får du också en större bredd att hitta duktiga spelare.
Vi måste också inse att vi är precis i startskottet för det här. Det tar tid att förstå och se vinsterna med det. Du och jag och alla andra som idrottat ett helt liv klarade oss kanske bra även med prestation i fokus. För att vi tillhörde de som inte sållades bort.
Låt barnen får glädjas över att utöva sin lek eller sport utan krav på vinna eller prestera. Låt dem leka sin idrott. Tävlingsmomentet finns alltid kvar så länge match spelas. Om barn själva räknar mål eller vet vem som vann matchen direkt efteråt är inget fel och inget vi ska ta ifrån dem. Men vi kan visa dem att det inte är det som är det viktigaste…än.
/Rickard Jönsson