anotherturn.blogg.se

Gud vad vi ska curla, hålla tillbaka talangerna, ljuga om resultatet, dumförklara kidsen... Javisst, åsikterna är både många, långa och ganska ofta oreflekterade och onyanserade när det kommer till idrottens nya policy att inte hålla på med prestationshets eller inneha tabeller.

Ni har väl hört alla de stora idrottsprofilerna som berättar om hur viktigt det är att få vinna som ung? Hur viktigt det är att också få förlora, känna frustration, komma tillbaka och sen ta den där efterlängtade segern. Pressas att nå framgång, att klara stå emot motgångar och att komma ut starkare på andra sidan?

 

Ja det är väl klart att de säger det. De som alla blev bäst i världen i sin idrott. De som valde att fortsätta trots prestationshetsen och resultatfokuset. Det är väl knappast p.g.a dem som man faktiskt börjat tänka om angående resultat och tabeller?

 

Om man vill få till stånd en förändring, oavsett inom vilket område, så kan man ju inte hänvisa förändringen till de som drog fördelar innan förändringen trädde i kraft. Det skulle ju inte funka att t.ex fråga majoriteten vita i -70 talets USA vad de skulle tyckta om en reform som gav de svarta lite mer utrymme. Lika lite skulle det funka att låta alla maktens män tycka till om det egentligen är fair att kvinnorna ska få ta mer plats i världen. Eller att låta homofober få vara de röster som hörs gällande homosexuellas rättigheter.

 

Nä, de har ju klarat sig rätt bra innan förändringen, Så varför ändra liksom?
Givetvis borde det ju vara alla de idrottare som aldrig blev något, pga resultat- och prestationsfokuset, som borde få tala och höras. Alla Ollar, Pellar, Stinor och Annor som valde att lägga av i tidig ålder för att de kände att de inte dög. Inte dög enligt vuxenvärldens mått. Hur kände de? Hur mådde de? Har vi ens tagit reda på det vi alla som är snabba med att dömma ut det nya konceptet? Alla de som började en idrott för att de älskade att utöva den men där prestationskrav från vuxenvärlden snabbt fick dem att inse att vara duktig är viktigare än att ha kul. Och är du inte duktig bör du göra något annat. Vad hände med "for the love of the game?"

 

Vad hade hänt om de fortsatt sin idrott trots att de egentligen inte var ämnade för stjärnorna? Hade det skadat dem på något sätt? Hade det skadat de andra som ansågs vara talanger? De som, oavsett vad vuxenvärldens tabeller och statistik visade, ändå alltid hade varit bättre? 

Svaret är förmodligen nej. Ingen hade missgynnats av att fler håller på med det de älskar längre. Och ni som har rädslan att alla Lundqvistar, Salmingar eller Ibrahimovicar inte ska nå långt p.g.a att de inte får vinna kan tänka om. Zlatan spelade inte boll på bakgatan för att han ville vinna. Han älskade fotboll, han älskade att lära sig nya finter, han älskade att spela. "For the love of the game".

Och många tycks av någon oförklarlig anledning blanda ihop de vuxnas förväntningar på att barn ska prestera och mätas via tabeller och statistk med att barnen inte ska få tävla eller räkna reslutat. Det är något helt annat. Tävla gör de, hela tiden. Men att fokusera på vem som vann och vem som gjorde flest mål är inte det väsentliga i barns lek. Det är otroligt viktigt att förstå skillnaden på att låta barnen tävla på sina egna vilkor och barn som måste tävlar på vuxnas vilkor.